testar och ser om mobilbloggningen kommit igång igen. Titta detta, haha karolinska sjukhusets papperskorgar? o_O

DUMMA

Från och med nu hittar ni lilla mig på min nya blogg merc.blogg.se  :)

Cya there sweeties!

Följ med mig och min bästis Emmas äventyr på vår blogg. http://rymden.webblogg.se

enjoy it  ;D

Det har två läkare sagt till mig nu.

Jag gjorde något dumt. Jag ville ta den enkla vägen ut. Min kropp höll på att ge upp och jag såg ljuset. Tack vare dagens teknik lever jag än idag. Men jag var nära och det känns på kroppen idag. Blodtrycket är i botten, jag svimmar hit och dit och känner mig svag. Jag är helt klistrig av EKG-elektroderna som suttit klibbade på mig i över ett dygn, mitt hjärta skulle övervakas.

Jag kan knappt fatta att jag igår nästan kunde snudda vid Jonathans varma päls igen. Nästan.

Tack till Huddinge sjukhus. Tack till mina nära och kära och tack till Jonathan för att du gav mig en hälsning och för att jag fick en chans till.

Jag orkar inte prata om vad som hände igår och jag vet inte om jag någonsin lär göra det.

Jag har undanhållit detta från bloggen av en enkel anledning. Jag vill inte tala öppet om detta. Nu vet nästan alla ändå vad som hänt och jag har inte längre min hemlighet så undanhållen som jag först önskat. Alla "kompisar" som dykt upp för att gotta sig i smaskigheter är bara vidriga i mina ögon. Man gör inte så och man har förlorat mig vid det laget.

Den 11:e mars blev jag inlagd på SIF, sjukhuset i falköping. I en månad låg jag på sjukhuset och vårdades för att orka med vardagen. Jag hade gett upp, kastat in handduken och hade räknat upp pillrena på mitt vardagsrumsbord hemma i min lilla etta i Skövde. Allt var så uträknat, så in i minsta detalj. Det tar emot att skriva och tårarna börjar rinna nerför mina kinder. Detta har jag försökt förtränga så många gånger men en del av behandlingen är att älta och försöka bearbeta.

Att ingiva livsglädje i en kropp som var så fylld med hat och utmattad av att ens fundera på att gå upp ur sängen, är en utmaning. All förtvivlan, besvikenhet och hat mot allt och alla tyngde mig så jag knappt orkade stå upp. Jag hade inte gått in i väggen. Jag hade sprungit, kutat för allt jag hade och rätt in. Smack sa det bara. Att sitta och överväga att ta sitt liv är något jag inte ens önskar min värsta fiende. Jag hade sjunkit så lågt att jag inte längre såg mig som människa. Jag var bara en tom själ som enligt mig just då tog onödig plats på jordytan. Jag skulle rädda världen från mig.

Falköping räddade mig. Men hospitaliserad kunde jag inte bli och jag blev utkastad i den stora världen igen. Mycket gick och ännu mer gick inte alls. Psykakuten och sjukhusens personal borde nästan känna igen mig vid det här laget. Jag försöker allt vad jag kan, jag vill se någon form av ljusning i livet men icke. Världen är inte till för mig och jag krigar varenda eviga dag för att orka. Att förklara hur det känns är lönlöst för jag har försökt med allt. Även om jag visar med gråten, med rycken i händerna, med skräcken i ögonen och frenetiskt pillande på kläder så visar det inte hur trasig min insida är.

Mina mediciner är så många att jag knappt har fingrar så det räcker för att visa min dos till natten. Jag går runt halvt hög på lugnande, antipsykotiska och antidepressiva piller så kroppen darrar och jag känner mig svag som en 80-åring. Jag vill så gärna vara mig själv igen och ha kul med mina vänner. Men det är svårt när man har demonerna klängandes på en. Jag kommer aldrig undan och det påminnner de mig om jämt.

Förrförra fredagen tog jag min första läkemedelsöverdos. Det följer mig alltid i journalerna och får läkarna att klia sig i huvudet när de överväger tvångsvård. Har hattat in och ut på sjukhus i månader och i söndagskväll blev jag inlagd igen efter att ha fått en paranoiaattack. Rösterna i huvudet sa att det var någon ute efter mig, att de var mig hack i häl och skulle skjuta mig. Jag skulle skjutas och jag kunde inte rymma. Jag kunde inte ringa med min telefon till sjukhuset för då kan de koppla min röst till telefonnumret, jag var så trasig att jag inte längre tänkte förnuftigt.

Nu är jag inlagd på en heldygnsavdelning i Hagsätra och är kvar där tills jag kan orka med vardagen själv igen. De ska försöka laga min trasiga själ och hindra mig från att förstöra för mig själv. I torsdags klampade jag från avdelningen in på apoteket och köpte ett paket alvedon. Sedan gick jag raka vägen in till en toalett där jag svalde en efter en. En colaflaska och 10 Alvedon senare gick jag ut i världen igen. Nöjd med att ha tystat rösterna i huvudet och för att kanske ha lyckats tappa fotfästet igen. Ännu en överdos. Dock misslyckades jag totalt och inget hände, 5000 mg Alvedon räckte inte och jag klandrar mig än idag för det så onödiga misstaget. Även om jag lovat att skärpa mig nu. Efter torsdagens impuls fick jag ett LPT-beslut. Lagen och Psykiatrisk Tvångsvård. Jag var från och med då tvångsinlagd och fick inte lämna byggnaden. Frihetsberövandet kvävde mig och raseriutbrotten utlöstes en efter en. Jag fick panik. Lugnande tabletter och jag var på banan igen.

Nu är jag hemma på permission till söndagkväll. Ikväll ska jag till Josefine och Jocce som ska ha grillkväll. Cola ska jag dricka efter order från sjukhuset. Inga problem. Nu ska jag bli frisk, jag har bestämt mig.

Nu ska jag kanske börja skriva i bloggen igen tänkte jag. jag orkar inte låtsas mer. Jag är sjuk, har en fastställd diagnos och måste lära mig att acceptera livet. Nu ska jag koomma vidare i livet och bloggen som är en sån stor del av mig ska jag försöka ta med mig. Jag skriver nämligen en bok nu samtidigt som jag vill lägga ner mer energi på. Så vi får se hur det blir, men det vore kul att ha bloggen med och kanske kan jag hjälpa fler som mår som mig?

Jag älskar er alla som skrivit så söta saker till mig. Ni är guld värda och era tankar värmer så. Jag har inte glömt er för jag inte svarat, jag har bara haft det mycket nu. Skicka ett sms och ni får garanterat svar! Så, love to y'all!

xoxo

Mercedes

Tänkte bara säga till de som vill veta. Nu har jag en ny mailaddress i samband med att jag bytte efternamn. Från och med nu når ni mig på mercedes.udnie@live.se

Hoppas att någon på blogg.se skojar med mig. För endas det senaste inlägget är sparat på bloggen. Otaggat! Återkommer till bloggen när allt klarnat upp sig. Kankse jag lägger upp en eller två kapitel från boken jag skriver. Vi får la se! Saknar bloggen, haha.

Ha det nu så bra allihopa!
Puss på kram

Mercedes

Först upp, sen ner. Sen upp igen, sen en jättekana rakt ner. Ännu djupare. Sen upp, lite skakigt men upp. Sen kommer väggen. Pang.

Emma <3

Bloggen är lite inaktiv nu. I'll be back. När jag orkar. Tack för alla söta sms och samtal. Love to y'all!

Lev livet folks, fint väder vafan!  :] pussination!

Nu är det knappt en timma kvar tills jag och Jack ska röra oss mot tåget. Vill vara i god tid för en gångs skull. Sist höll jag på att missa tåget precis, INTE coolt. Hjärtattacken var nära.

Har bara en väska, otroligt nog. Proppfull, but still. Sist hade jag typ en jättestor rullväska, en papperskasse och en bag. Plus hunden då gott folk, det var en utmaning for sure. Nu säger jag till mig själv på skarpen så fort jag ser något jag vill ta med mig, haha.

Jack åker till familjen Joelsson imorgon och trimmas och myser. Så glad för hans skull! Han kommer bli så fin, min lille gosepöjk  :) Vi ska även ta med oss till Skövde en utökning till vår lilla "familj", haha! Men det berättar jag om när vi är hemma  (;

Jag vet inte om det blir mycket till bloggande nu tills vi kommer hem igen nästa tisdag. Jag lämnar laptopen här hemma och så får vi se om jag lånar dator av syrran eller så. Interneten hemma laggar så otroligt, så vi får la se helt enkelt.

Så ni får ha en toppengreat vecka nu! Ni som har mitt nummer får mer än gärna smsa/ringa (spec nu under tågresan, haha!) och jag ska försöka träffa aaaalla mina gullisar i Sthlm, verkligen! Kram på er!

Hemtentan klar. PHEW! Dagen efter den släpptes, inte illa. Läraren ska få den direkt så är det överstökat.

Nu är det en massa som ska göras. Städning, tvätt osv. Ikväll åker vi ju! Åh stressad jag känner mig, samtidigt som klockan bara är barnet. Tåget går trots allt inte förän 19:47 ..

Typiskt mig! Men att stressa i sista sekund är aldrig kul. Nu ska jag gå ut i friska luften med Jack  :)

Jag ber för att min motivation håller i nu, för det behövs. Jag har högra krav, men jag vet även hur skönt det vore om jag gjorde klart detta! Att lägga sig när man är nöjd över sin dag är nog bland det bästa som finns. Vill ju ha det mesta avklarat när jag åker hem till Stockholm imorgon!

Detta skall göras innan jag somnar;
- Hemtentan klar.
- Frågor om cirkulations- och lymfsystemet klara.
- Kila över till Viktoria och få hjälp med ett par "restfrågor"
- Tvätt (om det finns tider kvar idag ...)
- Stääda!
- Skriva upp schemat i både almanacka & kalendern

Jag tror det var det! Vågar inte tänka efter mer at the moment .. hehe. Först ut blir en promenad i snöparken med Jack! Frisk luft och sen är det bara att sätta igång!

Överlever jag denna dag och har fått allt gjort - då ska jag känna mig nöjd med mig själv, big time. För idag ska mycket bli klart är det tänkt. Imorgon åker jag och Jack hem, vilket innebär ännu mer jobb. Tvätt, städning och yadayada. Men men, vi fixar't  ;D

Nu ska jag rusa till skolan! Mer om idiotmåndagen senare, haha!